I den här guiden hittar du svar på det mesta inom ämnet hållbarhet. Eftersom hållbarhetsvärlden är under ständig utveckling kommer även guiden att fyllas på med information i takt med att ny forskning publiceras eller ramverk träder i kraft. Hittar du inte det du letar efter får du mer än gärna höra av dig till oss, så hjälper vi dig!
Q&A
Precis som namnet antyder så är livscykelanalys ett verktyg som används för att undersöka miljöpåverkan för en produkt eller tjänst ur hela dess livscykel, alltså från utvinning och hantering av råmaterial hela vägen till avfallshanteringen när produkten inte används längre. Det går i princip att genomföra en LCA för vad som helst, och analysen används alltmer i europeisk lagstiftning med avsikt att skapa mer hållbara och cirkulära produkter och tjänster. För att kunna redovisa LCA-resultat på ett likformigt sätt delas analysen ofta in i en del av eller samtliga steg nedan:
LCA tar hänsyn till olika aspekter av miljöpåverkan, såsom resursförbrukning, energiförbrukning, växthusgasutsläpp, luftföroreningar, vattenföroreningar och avfallshantering. Syftet med en livscykelanalys är vanligtvis att ge en objektiv bedömning av de potentiella miljöeffekterna för att underlätta beslutsfattande och främja hållbar utveckling.
En LCA utförs med fördel enligt internationella standarder, såsom ISO 14040 och ISO 14044, som ger riktlinjer för genomförandet av en LCA-studie. Genom att tillämpa dessa standarder kan resultaten från olika LCA-studier jämföras och vara mer tillförlitliga och transparenta.
Optimering
Den information som en LCA presenterar kan användas för att optimera en produkt eller leverantörskedja. Eftersom livscykeln är uppdelad i olika steg är det enkelt att avgöra var den största miljöpåverkan finns, och hur den kan minskas. Miljöpåverkan är dessutom ofta direkt kopplad till material eller energianvändning, vilket naturligtvis även kan kopplas till företagets utgifter. Att ta reda på var i produktens livscykel de största utsläppen finns kan därför även leda till finansiella besparingar.
Lagkrav
LCA används allt mer i europeisk lagstiftning med avsikt att skapa mer hållbara och cirkulära produkter och tjänster. Många byggherrar kan exempelvis komma att efterfråga EPD (miljövarudeklarationer) på byggprodukter på grund av de lagkrav som råder kring klimatdeklaration av byggnader. För att fortsatt vara relevant på byggmarknaden är det därför viktigt att ta fram EPD:er för sina byggprodukter. Även inom andra branscher blir krav på LCA allt vanligare.
Konkurrenskraft
Utöver faktiska lagkrav ställer allt fler kommuner och beställare krav på att produkter levereras med en LCA, och kan därför vara avgörande för om en produkt väljs eller inte. Detta gäller inte bara byggprodukter utan även andra produkter på marknaden. Profilerar man sig dessutom som ett miljövänligt alternativ kan en LCA vara ett kraftfullt verktyg för marknadsföringen.
En LCA genomförs vanligtvis i fyra faser:
Mål och omfattning:
En LCA påbörjas i regel genom att definiera vad som ska besvaras med analysen och i vilken omfattning den ska genomföras. Ibland kan det vara svårt att veta vad som ska inkluderas i analysen och var livscykelns gränser ska dras. Hur långt upp eller ned i leverantörskedjan ska man sätta avgränsningen? Vilka material ska inkluderas? Ska man bortse från infrastruktur? Många antaganden måste göras och beskrivas innan den egentliga analysen kan påbörjas. Vid framtagning av en EPD är dock många av dessa frågor redan förbestämda i respektive PCR (produktkategoriregel). Det finns även krav och vägledning att följa i diverse standarder för framtagning av LCA, som exempelvis ISO 14040, ISO 14044 eller EN 15804+A2.
Livscykelinventering:
När analysens mål och omfattning har definierats kan en datainsamling påbörjas. Genomför du din LCA tillsammans med oss på Gidås Hållbarhetsbyrå är detta det enda steget du behöver vara delaktig i, så att vi får tillgång till bra bakgrundsdata. Resterande steg kan vi genomföra åt dig. I detta steg samlas data in på allt från råmaterial och förpackningsmaterial till energianvändning, transporter och avfall. Man går helt enkelt igenom varje steg som produkten eller tjänsten genomgår i sin livscykel och inventerar data på allt som har en miljöpåverkan. Detta kallas för livscykelinventering.
Bedömning av miljöpåverkan:
När all data har samlats in kan miljöpåverkan bedömas med hjälp av diverse miljödatabaser som exempelvis Ecoinvent, eller med hjälp av redan producerade EPD:er eller andra livscykelanalyser. Vilken miljödata som undersöks beror helt på vilka avgränsningar som sätts på analysen. För en EPD finns specifika krav på vilka påverkanskategorier som ska finnas med, som exempelvis global uppvärmning, försurning, övergödning, vattenanvändning och många fler.
Tolkning:
Eftersom ovanstående arbete leder till i en stor mängd siffror måste resultaten slutligen tolkas och rapporteras. Det är viktigt att ge siffrorna en konkret betydelse och sätta dem i perspektiv. Beroende på vilka mål som sattes i början av analysen är det viktigt att resultaten presenteras så att läsaren får svar på ett lättbegripligt sätt. Beroende på målgrupp kan redovisningen behöva anpassas eftersom resultaten från en LCA ofta är komplicerade. Det är även viktigt att läsaren förstår osäkerheterna som finns när en LCA genomförs, såsom osäkra data, beräkningsmetodik, vilken funktionell enhet och vilka systemgränser som har valts och så vidare. Att vara transparent i sin dokumentation är därför mycket viktigt. Detta är även anledningen till att tredjepartsgranskning är ett krav för de EPD:er som ska användas för till exempel en klimatdeklaration av en byggnad.
En LCA genomförs vanligtvis i fyra faser:
Mål och omfattning: En LCA påbörjas i regel genom att definiera vad som ska besvaras med analysen och i vilken omfattning den ska genomföras. Ibland kan det vara svårt att veta vad som ska inkluderas i analysen och var livscykelns gränser ska dras. Hur långt upp eller ned i leverantörskedjan ska man sätta avgränsningen? Vilka material ska inkluderas? Ska man bortse från infrastruktur? Många antaganden måste göras och beskrivas innan den egentliga analysen kan påbörjas. Vid framtagning av en EPD är dock många av dessa frågor redan förbestämda i respektive PCR (produktkategoriregel). Det finns även krav och vägledning att följa i diverse standarder för framtagning av LCA, som exempelvis ISO 14040, ISO 14044 eller EN 15804+A2.
Livscykelinventering: När analysens mål och omfattning har definierats kan en datainsamling påbörjas. Genomför du din LCA tillsammans med oss på Gidås Hållbarhetsbyrå är detta det enda steget du behöver vara delaktig i, så att vi får tillgång till bra bakgrundsdata. Resterande steg kan vi genomföra åt dig. I detta steg samlas data in på allt från råmaterial och förpackningsmaterial till energianvändning, transporter och avfall. Man går helt enkelt igenom varje steg som produkten eller tjänsten genomgår i sin livscykel och inventerar data på allt som har en miljöpåverkan. Detta kallas för livscykelinventering.
Bedömning av miljöpåverkan: När all data har samlats in kan miljöpåverkan bedömas med hjälp av diverse miljödatabaser som exempelvis Ecoinvent, eller med hjälp av redan producerade EPD:er eller andra livscykelanalyser. Vilken miljödata som undersöks beror helt på vilka avgränsningar som sätts på analysen. För en EPD finns specifika krav på vilka påverkanskategorier som ska finnas med, som exempelvis global uppvärmning, försurning, övergödning, vattenanvändning och många fler.
Tolkning: Eftersom ovanstående arbete leder till i en stor mängd siffror måste resultaten slutligen tolkas och rapporteras. Det är viktigt att ge siffrorna en konkret betydelse och sätta dem i perspektiv. Beroende på vilka mål som sattes i början av analysen är det viktigt att resultaten presenteras så att läsaren får svar på ett lättbegripligt sätt. Beroende på målgrupp kan redovisningen behöva anpassas eftersom resultaten från en LCA ofta är komplicerade. Det är även viktigt att läsaren förstår osäkerheterna som finns när en LCA genomförs, såsom osäkra data, beräkningsmetodik, vilken funktionell enhet och vilka systemgränser som har valts och så vidare. Att vara transparent i sin dokumentation är därför mycket viktigt. Detta är även anledningen till att tredjepartsgranskning är ett krav för de EPD:er som ska användas för till exempel en klimatdeklaration av en byggnad.
En EPD är en detaljerad rapport som ger objektiv och verifierbar information om en produkts miljöprestanda över hela dess livscykel. EPD:er är standardiserade dokument som utvecklas i enlighet med internationella standarder, som bland annat ISO 14040 och EN 15804+A2, och innehåller information om flera olika aspekter av en produkts miljöpåverkan.
Här är några av de viktigaste delarna som ingår i en EPD:
Produktbeskrivning:
En EPD inleds vanligtvis med en beskrivning av produkten, inklusive dess namn, tillverkare, användningsområden och andra relevanta egenskaper.
Livscykelavgränsning:
EPD:er definierar tydligt vilka delar av produktens livscykel som är inkluderade i analysen. Detta kan omfatta allt från råmaterialproduktion och tillverkning till användning, diverse transporter och avfallshantering. Avgränsningen är viktig för att tydligt definiera vilka miljöpåverkningar som har beaktats i rapporten, och för att kunna jämföra olika produkter med varandra.
Produktkategoriregler (PCR):
En EPD är baserad på specifika produktkategoriregler (PCR). PCR är dokument som beskriver vilka krav och riktlinjer som gäller för en viss produktkategori. De innehåller anvisningar om vilka livscykelsteg och miljöaspekter som ska beaktas vid framtagningen av EPD:n för den specifika produkten.
Miljöprestanda:
EPD:er innehåller en mängd kvantitativ information om produktens miljöprestanda. Detta kan inkludera data om energiförbrukning, resursförbrukning, utsläpp av växthusgaser och andra luftföroreningar, vattenanvändning och avfallshantering. Informationen presenteras i form av tabeller, diagram och grafer för att underlätta jämförelser och analys.
Tredjepartsgranskning:
En viktig del av EPD-processen är validering och verifiering av deklarationens innehåll och metodik. Detta utförs av oberoende tredje parter för att säkerställa att EPD:n är korrekt och pålitlig. Detta är även ett krav för att dokumentet ska vara giltigt som underlag i en klimatdeklaration.
En EPD innehåller naturligtvis mer information än den som listats ovan. Är du nyfiken på hur en EPD ser ut kan du gå in på diverse programoperatörers hemsidor och ladda ned olika tillverkares EPD:er kostnadsfritt. Exempel på programoperatörer är EPD International, EPD Norge, EPD Hub, och IBU.
Det finns flera anledningar till varför företag investerar i en EPD.
Optimering
Den information som en EPD visar kan användas för att optimera produkten eller leverantörskedjan. Miljöpåverkan är ofta direkt kopplad till material eller energianvändning, vilket naturligtvis kan kopplas till kostnader. Att ta reda på var i produktens livscykel de största utsläppen finns kan därför även leda till finansiella besparingar.
Lagkrav
I och med lagkravet på klimatdeklaration av nya byggnader som infördes i januari 2022 kan många byggherrar komma att efterfråga EPD:er på byggprodukter att ha som underlag till klimatdeklarationen. Boverket, som är granskande myndighet för klimatdeklarationer, tillhandahåller en generell klimatdatabas för byggprodukter som byggherrar kan använda sig av. Klimatdatan i denna databas är dock konservativt satt, det vill säga cirka 25%högre än genomsnittet för att stimulera användning av specifika klimatdata i form av EPD:er. För att fortsatt vara relevant på byggmarknaden är det därför viktigt att ta fram EPD:er för sina byggprodukter. Om Boverkets förslag på att införa gränsvärden på klimatdeklarationer från och med 2025 träder i kraft kan det bli ännu viktigare för byggherrar att få tillgång till produktspecifika klimatdata.
Konkurrenskraft
Utöver faktiska lagkrav ställer allt fler kommuner och beställare krav på att produkter levereras med en tredjepartsgranskad EPD. En EPD kan därför vara avgörande för om en produkt väljs i en upphandling eller inte. Detta gäller inte bara byggprodukter utan även andra produkter på marknaden. Profilerar man sig dessutom som ett miljövänligt alternativ kan en tredjepartsgranskad EPD vara ett kraftfullt verktyg för marknadsföringen.
Kostnaden för att skapa en EPD kan variera med flera faktorer, såsom produktens och värdekedjans komplexitet, hur många produkter som ska ingå i EPD:n och var EPD:n granskas och publiceras. I regel kan kostnaden delas upp i tre delar: konsultstöd, tredjepartsgranskning och publicering.
Konsultstöd:
Eftersom alla produkter är olika debiteras framtagandet av en EPD hos Gidås timvis. Antalet timmar varierar mellan olika projekt och vi rekommenderar därför att du kontaktar oss för att berätta mer om din produkt, så att vi tillsammans kan komma fram till en bra lösning på just din situation.
Tredjepartsgranskning:
När EPD:n är färdig tillkommer kostnad för granskning av tredje part. Denna brukar ligga mellan 15 000 SEK till 30 000 SEK per EPD Tas flera liknande EPD:er fram ges oftast någon form av rabatt på omkring50% till 90%.
Publicering:
Olika programoperatörer har olika prisbild vad gäller publicering av EPD:er i deras databaser. Vissa operatörer, som exempelvis EPD International, tar ut en registreringsavgift per EPD och en årsavgift baserad på företagets storlek, men tar då inte ut någon avgift för uppdatering av EPD:n. Andra operatörer, som EPD Hub har ingen årsavgift och inkluderar publicering och registrering i granskningskostnaden (se ovan), men tar istället ut en avgift för uppdatering.
Se prisbild på EPD Internationals hemsida: EPD International
Förvirrad? Det kan kännas lite krångligt men vi hjälper gärna till att uppskatta den totala kostnaden för just din EPD. Boka ett kostnadsfritt möte med Felix på 079 143 42 01 eller felix.m@gidas.se.
Lagen om klimatdeklaration för byggnader trädde i kraft 1 januari 2022 och innebär att byggherrar måste redovisa vilken klimatpåverkan som uppstår under byggskedet av nya byggnader. Klimatdeklarationen ska lämnas in till Boverket som sedan skickar en bekräftelse på att klimatdeklarationen har lämnats in. För att få slutbesked från byggnadsnämnden måste byggherren antingen lämna in bekräftelsen från Boverket eller göra det tydligt att en klimatdeklaration inte krävs.
Lagen gäller uppförande av alla nya byggnader för vilka bygglov krävs men inte när befintliga byggnader flyttas till en ny plats, byggs om, byggs till eller ändras. Det finns även vissa undantag från lagkravet. Undantaget gäller byggnader som:
Så vad är det egentligen som ska deklareras? Klimatpåverkan ska redovisas som utsläpp av växthusgaser enligt GWP-GHG (Global warming potential – Greenhouse gases). Det är den sammantagna effekten av växthusgasutsläpp exklusive utsläpp och upptag av biogen koldioxid. Utsläpp av växthusgaser enligt GWP-GHG anges i kilogram koldioxidekvivalenter.
Data för detta hittas antingen som generiska data på Boverkets klimatdatabas, eller som produktspecifik data från leverantören. Värdena i Boverkets databas är dock konservativt satta, det vill säga cirka 25%högre än genomsnittet. Detta för att stimulera användning av specifika klimatdata så att klimatdeklarationen i så hög grad som möjligt ska spegla byggnadens faktiska klimatpåverkan. Det kräver dock att leverantören har tagit fram produktspecifika data i form av en så kallad Miljövarudeklaration (EPD). Det är endast byggskedet som för nuvarande behöver deklareras och inte hela byggnadens livscykel. I byggskedet ingår råvaror, transport av dessa till byggproduktens tillverkare, tillverkning och transport till, samt installation på byggarbetsplatsen.
Lagen om klimatdeklaration för byggnader trädde i kraft 1 januari 2022 och kommer att utvecklas med tiden. I en rapport som publicerades av Boverket i maj 2023 föreslås bland annat att gränsvärden för klimatpåverkan per bruttototalarea (BTA) ska införas tidigast 2025. Då blir det ännu viktigare att använda sig av produktspecifika data för att klimatdeklarationenska kunna hålla sig inom gränsvärdet för byggnadstypen man vill upprätta.
Även antalet byggdelar som ska ingå i deklarationen kommer att utökas medtiden. För närvarande ingår nedanstående byggdelar i en klimatdeklaration.
SkoBoverkets förslag är att även installationer, invändiga ytskikt och fast inredning tillkommer 2025, samt att hela livscykeln (A1-A5, B2, B4, B6, C1-C4) inklusive markarbeten och grundförstärkning ska ingå från och med 2027.
Vill du veta mer? Boverket har tagit fram en ingående handbok för allt som rör klimatdeklaration av byggnader. Där hittar du detaljerad information om hur deklarationen ska genomföras, hur underlag ska sparas, hur klimatdatabasen ser ut, hur tillsyn fungerar och så vidare. Följ denna länk för att komma till handboken: Klimatdeklaration – en digital handbok från Boverket.
Förkortningen LCC står för Life Cycle Costing, eller livscykelkostnad på svenska. Att beräkna livscykelkostnader är ett sätt att bedöma långsiktiga ekonomiska effekter inför ett inköp. Genom att ta hänsyn till LCC kan affären eller inköpet bli en ekonomiskt och även miljömässigt hållbar investering.
Utöver organet IPCC har de FN:s klimatarbete även gett upphov till Klimatkonventionen, eller United Nations Framework Convention on Climate Change (UNFCCC). Det är ett internationellt ramverk av åtgärder för att begränsa klimatförändringar, som undertecknades 1992 i Rio under FN:s konferens om miljö och utveckling.
En del av klimatkonventionen innebär att världens länder har ett gemensamt men olikartat ansvar för att begränsa den globala uppvärmningen. Det innebär att alla länder ska sträva efter att långsiktigt minska sina utsläpp. Eftersom de industrialiserade länderna däremot har bidragit mest till den ökade halten av växthusgaser i atmosfären har dessa ett särskilt ansvar att göra skillnad.
För att följa upp och utveckla konventionen träffas samtliga länder som undertecknat konventionen för årliga beslutsmöten som på engelska kallas Conference of the Parties (COP). Det mest kända av dessa möten är kanske COP 21 i Paris 2015. Klimatkonventionen konkretiseras även genom underavtal som till exempel Kyotoprotokollet och Parisavtalet som sätter specifika utsläppsmål och åtgärder för att nå dessa.
Under Klimatkonventionens tredje beslutsmöte (COP 3) i den japanska staden Kyoto 1997 togs beslut om Kyotoprotokollet. Det var en banbrytande överenskommelse eftersom länder för första gången enades om att klimatförändringar pågår och mycket troligen är ett resultat av mänsklig aktivitet. Avtalet trädde i kraft 2005 och innebar att man enades om att reducera utsläppen av sex olika växthusgaser (CO2, CH4, N2O, HFC, PFC, SF6). Avtalet innebar också att endast de utvecklade länderna behövde minska sina utsläpp och att de fick individuellt satta reduktionsmål.
Under klimatkonventionens beslutsmöte COP 21 i Paris 2015 enades världens länder om ett nytt klimatavtal för att begränsa klimatförändringen. Parisavtalet trädde sedan i kraft 2016 och ersatte Kyotoprotokollet efter 2020. Parisavtalet sätter ett globalt temperaturmål. Den globala temperaturökningen ska hållas väl under 2 °C och man ska sträva efter att begränsa den till 1,5 °C. Målet ska framförallt uppnås genom att minska utsläppen av växthusgaser. Avtalet innefattaräven att öka förmågan att anpassa sig till klimatförändringarnas negativa effekter och att hantera de skador och förluster som uppstår till följd av dessa. Till skillnad från Kyotoprotokollet innehåller Parisavtalet inga fastställda utsläppsminskningar men alla världens länder har förbundit sig att bidra till målen genom nationellt fastställda bidrag. Planen är att öka ambitionerna efterhand, där avstämningar hålls vart femte år.
Varje land som skrivit under Parisavtalet måste publicera en nationell klimatplan som presenterar landets åtaganden för att nå avtalets långsiktiga mål. En uppdaterad klimatplan ska sedan lämnas in vart femte år som en del av avtalets avstämningar. De första klimatplanerna presenterades av länderna inför COP 21 r. Klimatplanerna ska innehålla mål om landets utsläppsminskningar men kan även innefatta olika åtgärder inom till exempel klimatanpassning. Det är helt upp till de enskilda länderna att bestämma ambitionsnivå, men ett lands klimatåtaganden ska omfatta högsta möjliga ambition utifrån landets kapacitet.
Enligt Parisavtalet ska utvecklade länder ta ledningen i klimatarbetet och sätta ambitiösa utsläppsmål för att lämna utsläppsutrymme till utvecklingsländerna. Utvecklingsländer har alltså en större handlingsfrihet när det gäller typen av utsläppsmål men uppmuntras naturligtvis att gradvis sätta mer ambitiösa mål.
Sverige lämnar inte in någon nationellt beslutad klimatplan till FN utan är del av den gemensamt beslutade klimatplan som alla EU:s medlemsländer står bakom. På UNFCCC:s hemsida finns en öppen portal där alla klimatplaner kan läsas och laddas ner. Sverige bidrar till Parisavtalet med åtgärder för att minska utsläppen nationellt genom fastställda klimatmål men även internationellt med genomförandestöd till utvecklingsländer. Sverige antog 2017 ett nationellt ramverk bestående av en klimatlag, klimatmål och ett klimatpolitiskt råd. Syftet är att skapa en sammanhängande och långsiktig klimatpolitik som möjliggör att vi når klimatmålen och bidrar till Parisavtalets temperaturmål.
Sverige har både ett långsiktigt klimatmål och kortare etappmål. Det långsiktiga målet är att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser senast år 2045. Utsläppen inom Sveriges gränser ska därmed vara minst 85% lägre jämfört med 1990 års utsläppsnivåer. Resterande 15% ska uppnås genom till exempel åtgärder som ökar inbindningen av koldioxid i skog och mark eller genom teknik som absorberar och lagrar koldioxid. Även åtgärder i andra länder som minskar utsläppen av växthusgaser är en del av lösningen.
GHG-protokollet lanserades 1998 i syfte att utveckla internationellt accepterade standarder för redovisning och rapportering av växthusgaser. Protokollet är ett partnerskap mellan World Resources Institute och World Business Council for Sustainable Development och används idag av ett stort antal företag och organisationer i hela världen.
Växthusgasutsläpp delas enligt protokollet in i tre delar:
Scope 1 innefattar de direkta utsläpp som sker i den egna verksamheten, som till exempel förbränning av bränslen eller användning av fordon som ägs eller kontrolleras av företaget.
Scope 2 innefattar indirekta utsläpp från inköpt energi, det vill säga el, värme, kyla och ånga.
Scope 3 hanterar övriga indirekta utsläpp från inköpta material, hantering av avfall, affärsresor, leasade fordon och så vidare. Alltså utsläpp som organisationen inte äger eller kontrollerar.
Protokollet är ett frivilligt ramverk som används av företag, organisationer och regeringar för att spåra och minska sina utsläpp av växthusgaser. Målet är att öka medvetenheten om klimatförändringar och hjälpa till att minska utsläppen av växthusgaser globalt. Genom att använda GHG-protokollet kan organisationer ta ansvar för sina utsläpp och arbeta mot att minska sin klimatpåverkan.
CSRD är EU:s nya åtgärd för att sätta krav på hur stora -och börsnoterade företag ska utföra sin hållbarhetsrapportering. Den kommer med en helt egen standard, ESRS, och är en förlängning av det tidigare kravet på hållbarhetsrapportering, NFRD (non-financial reporting directive). CSRD och ESRS påminner om andra standarder för hållbarhetsrapportering, så som GRI eller annan ESG-rapportering. Den tar ett helhetsgrepp över hur företag ska rapportera kring frågor som rör växthusgasutsläpp, styrningsfrågor och sociala frågor.
Förkortningen ESG innefattar tre huvudkriterier – Environmental, Social och Governance, som på svenska betyder Miljö, Samhälle och Styrning. ESG är en branschstandard som används till att mäta ett företags hållbarhet och gör det möjligt att jämföra bolag baserat på olika hållbarhetskriterier.
Inom området miljö rapporteras sådant som växthusgasutsläpp, transporter, avfall och energiförbrukning. Både direkt och indirekt påverkan inkluderas i rapporteringen, om än i varierande utsträckning.
Eftersom företag även har ett ansvar mot samhället och sin personal inom sociala frågor kartläggs företagets arbetsförhållanden internt och i värdekedjan. Det är viktigt att företaget tar tydlig ställning till frågor som bland annat arbetsvillkor och barnarbete samt har insyn i hela värdekedjan.
Den tredje delen av en ESG-rapport hanterar företagets styrprocesser. Här uppges information om styrelsens roll och sammansättning och om företaget har ett förebyggande arbete mot korruption och mutor.. Man beaktar även till exempel fördelningen av individer på chefspositioner baserat på faktorer som kön och mångfald.
Konceptet ESG används för att utöka investerares och andra intressenters insyn i ett företag, utöver finansiell information. Detta skapar en bredare syn på företaget och minimerar risker och maximerar möjligheter relaterade till hållbarhetsfrågor.
Många internationella rapporteringsstandarder som GRI och ESRS är uppbyggda enligt konceptet ESG medrapporteringen uppdelad i de tre huvudkategorierna miljö, samhälle och styrning. Exakt hur rapporteringen ska gå till beror på vilken standard som används.
EU:s taxonomi ska bidra till att EU:s klimatmål uppnås, syftar till att styra investeringar mot hållbara verksamheter och är en del av EU:s handlingsplan för finansieringen av hållbar tillväxt.. Taxonomin fungerar därför som ett system för att klassificera miljömässigt hållbara verksamheter vilket ska göra det möjligt för investerare, företag och beslutsfattare att identifiera och jämföra investeringar utifrån en gemensam definition av vad som anses hållbart.
För att en ekonomisk verksamhet ska räknas som miljömässigt hållbar så ska den bidra väsentligt till ett eller flera av sex fastställda miljömål och inte orsaka betydande skada för något av de övriga målen. Målen är:
Verksamheten ska dessutom uppfylla vissa minimikrav inom social hållbarhet. Det krävs också att verksamheten följer en rad detaljerade villkor, så kallade tekniska granskningskriterier.
Eftersom svenska företag generellt sett ligger i framkant i klimat- och miljöarbetet kan taxonomin bidra till att fler investerare får upp ögonen för svenska bolag med ett utvecklat omställningsarbetet. Regeringen bedömer därför att många svenska bolag kommer att gynnas av detta.
Men vem berörs egentligen av taxonomin? EU:s taxonomi kompletterar kraven på rapportering enligt andra europeiska regelverk och berör därför dem som omfattas av de regelverken. Det är alltså företag som rapporterar enligt CSRD (som ersätter det tidigare NFRD), samt finansiella företag som omfattas av SFDR.
Förkortningen SFDR står för Sustainable Finance Disclosure Regulation och kallas på svenska även för Disclosure förordningen. SFDR syftar till att främja hållbarhet i finanssektorn genom obligatoriska krav på ESG-rapportering för finansmarknadsaktörer som till exempel tillgångsförvaltare. Det innebär bland annat krav på att rapportera om hållbarhetsrisker och mål, och hur dessa påverkar olika investeringsbeslut.
SFDR omfattar investeringsföretag, investeringsrådgivare, fondförvaltare och kapitalförvaltningsbolag, men även försäkringsbolag och pensionssystem.
EU har sedan 2005 ett system för utsläppshandel, EU Emission Trading System (EU ETS) som riktar sig mot anläggningar som producerar el och värme, tillverkande industrier och flyg inom EU. Exempel på industrier som ingår i EU ETS är stålverk, oljeraffinaderier, samt tillverkare av cement, papper och massa. Tillsammans står dessa verksamheter för ungefär 40% av EU:s totala utsläpp av växthusgaser. Detta betyder att ungefär 60%av utsläppen sker utanför handelssystemet men det diskuteras inkludering av fler sektorer över tid. Exempelvis inkluderas sjöfarten gradvis från 2024. För internationell sjöfart till eller från EU gäller att utsläppsrätter ska införskaffas för 50% av utsläppen som resan medfört.. För sjöfart Inom EU gäller däremot 100%av utsläppen. Sjöfarten omfattas till en början endast av koldioxidutsläpp men från 2026 inkluderas även utsläpp av metan och dikväveoxid. Samtliga av EU:s medlemsländer samt även Island, Norge och Lichtenstein ingår i EU ETS. Schweiz har ett nationellt system för utsläppshandel som numera är länkat till EU ETS.
Målet med EU ETS är att sänka utsläppen av växthusgaser och systemet är en avgörande del av EU:s strategi för att nå klimatmålen och åtaganden inom Parisavtalet.
Så hur fungerar EU ETS? Tanken är att uppnå utsläppsminskningar utan att påverka ekonomisk utveckling och arbetstillfällen negativt. EU sätter ett utsläppstak som bestämmer hur stora utsläpp deltagarna får ha per år, alltså en förutbestämd utsläppsnivå som inte får överskridas. Denna nivå minskar sedan varje år. Den tillåtna mängden utsläpp fördelar EU på så kallade utsläppsrätter som delas ut gratis eller säljs till deltagarna. Mängden utsläppsrätter som delas ut gratis kommer att minska successivt över tid för sektorer som omfattas av CBAM (Se nästa avsnitt) under perioden 2026-2034. En utsläppsrätt ger deltagaren rätt till utsläpp av ett tonkoldioxid. För att hålla koll på utsläppen måste deltagarna årligen redovisa sina utsläpp och ”betala” för dessa med motsvarande mängd utsläppsrätter. Har man inte tillräckligt med utsläppsrätter kan man köpa dessa från andra deltagare på en marknad likt en aktiebörs. Har man istället ett överskott av utsläppsrätter kan dessa säljas till andra deltagare eller sparas till nästa år.
På så sätt har EU satt ett pris på utsläppsrätter och därmed även på utsläpp av växthusgaser. Följer deltagarna inte EU ETS regler drabbas de av diverse sanktioner. Lämnas exempelvis inte utsläppsrapporten in i tid bestraffas detta med böter. Om antalet utsläppsrätter som lämnas in inte stämmer överens med mängden utsläpp som företaget ger upphov till måste en sanktionsavgift betalas.
För att också inkludera utsläpp från företag som har produktion utanför EU eller importerar varor introducerar EU 2026 en gränsjusteringsmekanism som kallas Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM). Genom denna blir importörer av järn, stål, cement, aluminium, konstgödsel, el och vätgas skyldiga att köpa CBAM-certifikat som i pris motsvarar föregående veckas priser på utsläppsrätter i EU ETS. Det ska alltså kosta lika mycket att släppa ut växthusgaser internationellt som inom EU.
Eftersom EU:s system för utsläppshandel EU ETS endast gäller tillverkande industrier, el- och värmeproduktion samt flyg inom EU, finns en risk för att utsläpp från EU-företagens importer eller produktion utanför EU inte redovisas. För att undvika detta har EU beslutat om att 2026 införa en så kallad gränsjusteringsmekanism – Carbon Border Adjustment Mechanism (CBAM).
Det betyder att importörer av järn, stål, cement, aluminium, konstgödsel, el och vätgas är skyldiga att köpa CBAM-certifikat som i pris motsvarar föregående veckas priser på utsläppsrätter i EU ETS. Det ska alltså säkerställa att koldioxidpriset på import är likvärdigt med koldioxidpriset för inhemsk produktion och att EU:s klimatmål inte undergrävs. En fullständig lista på produkter som träffas av CBAM kan läsas under Annex 1 i EU:s förordning: EUR-Lex – 32023R0956 – EN – EUR-Lex (europa.eu)
Målet är att CBAM ska sätta ett rättvist pris på de växthusgaser som släpps ut under produktion av kolintensiva varor som kommer in i EU. Samtidigt ska detta även uppmuntra renare industriproduktion i länder utanför EU. För att stödja minskade utsläpp från EU:s industri kommer CBAM införas stegvis i samband med utfasningen av gratis utsläppsrätter enligt EU ETS.
En övergångsperiod för CBAM sattes igång redan i oktober 2023 och pågår fram till 31 december 2025. Under den tiden är importörer skyldiga att kvartalsvis rapportera utsläpp i importerade CBAM-varor. De behöver däremot inte köpa och lämna över certifikat som motsvarar dessa utsläpp. Från och med 1 januari 2026 måste importörer av CBAM-varor rapportera utsläpp årligen och betala för dessa med motsvarande mängd CBAM-certifikat.
Digitala produktpass, Digital Product Passport (DPP) ingår i en ny ramlagstiftning från EU som heter Ecodesign Sustainable Products Regulation (ESPR). Den ska bidra till EU:s mål att bli världens mest hållbara region, där ett steg är att bli en mer cirkulär ekonomi.
Produktpassen ger varje produkt en unik identitet genom exempelvis en QR-kod eller liknande. Företag och konsumenter kan då se produktinformation genom att scanna eller ange den unika koden för en specifik produkt. Informationen handlar om produktens hållbarhet, ursprung, garantier och instruktioner för montering, reparationer och återvinning. Målet är att detta ska möjliggöra cirkulära produktsystem och affärsmodeller. En förhoppning är också att ett enhetligt format ska skapa ökad transparens inom värdekedjan som gör det enkelt för kunder att identifiera hållbara produkter.
Förslaget är att lagen ska omfatta i princip alla fysiska produkter på den europeiska marknaden i alla produktområden. Det betyder alltså att även produkter som tillverkas utanför EU träffas om de säljs inom EU. Undantaget är livsmedel, djurfoder och medicinska produkter eftersom dessa träffas av annan lagstiftning med liknande krav. Lagen förväntas träda i kraft i början av 2024 för att successivt utökas fram till 2030.
EU:s Green Claims Directive är ett lagförslag som syftar till att skapa ett ramverk för företag gällande miljöpåståenden om sina produkter. Förslaget innefattar krav på tydlig och korrekt märkning, samt en oberoende tredjepartsverifiering av påståenden innan produkter marknadsförs som miljövänliga i kommersiell kommunikation.
För att ett miljöpåstående inte ska anses som missvisande eller ogrundat måste det:
Genom att skapa en enhetlig uppsättning regler på EU:s marknad ska förslaget ge en konkurrensfördel för företag som strävar efter att utveckla produkter, tjänster eller metoder som faktiskt minskar deras negativa miljöpåverkan.
Alla företag som verkar inom EU påverkas av detta förutom mikroföretag (färre än 10 anställda och med en årlig omsättning som inte överstiger 2 miljoner euro). Likväl kan även mikroföretag få ett intyg om överensstämmelse med Green Claims Directive om de uppfyller kraven.
Enligt förslaget ska varje medlemsstat enskilt se till att åtgärder och påföljder tas fram mot företag som gör vilseledande eller ogrundade miljöpåståenden. Dessa bör vara tillräckligt skarpa för att effektivt förhindra företag från att dra någon ekonomisk fördel av felaktiga miljöpåståenden. Detta kan innefatta straffavgifter på upp till 4% av verksamhetens årliga omsättning. Förslaget förväntas träda i kraft 2024 för att successivt utökas fram till 2027.
Förkortningen TCFD står för Task Force On Climate-related Financial Disclosure, som skulle kunna översättas till ”Arbetsgrupp för klimatrelaterad finansiell rapportering”. TCFD är ett ramverk som hjälper företag och organisationer att identifiera och förebygga sina klimatrelaterade finansiella risker.
Syftet är att öka insikten kring klimatförändringar och hur de påverkar verksamhetens finansiella framtidsutsikter. Ramverket bygger alltså på klimatets effekt på bolaget, och inte på bolagets effekt på klimatet.
Innan en TCFD-rapportering påbörjas kan det vara klokt att se över vilka andra ramverk som det redan rapporteras mot. Eftersom många av dessa, som exempelvis GRI, EU-taxonomin eller Agenda 2030 har liknande krav kan det hända att företaget redan lever upp till en del av TCFD:s krav. För att undvika dubbelarbete är det därför bra att börja här.
Därefter är det bra att läsa igenom TCFD:s rekommendationer och avgöra vilka som är relevanta för verksamheten. Sedan kan rapporteringen sättas igång enligt TCFD:s riktlinjer. Det är inte nödvändigt att uppfylla alla kriterier på en gång då TCFD bygger på ett långsiktigt klimatarbete med utrymme för utveckling och förbättring. Men samtidigt är det viktigt att vara transparent och även redovisa nuvarande brister.
En hållbarhetsredovisning är en rapport som företag och organisationer kan skapa för att synliggöra sin påverkan på samhället och miljön. I en hållbarhetsredovisning redovisas företagets prestationer och strategier inom hållbarhetens tre dimensioner: socialt ansvarstagande, miljö och ekonomi. Redovisningen kan delas upp i kvantitativa och kvalitativa beskrivningar av bolagets hållbarhetsarbete. Syftet med en hållbarhetsredovisning är framförallt att öka transparensen och möjliggöra ökat ansvarstagande, samtidigt som det också kan bidra till att identifiera områden där företaget kan förbättra sin hållbarhet och därmed bidra till en bättre värld. Hållbarhetsredovisningar används ofta som underlag för investerare, kunder och andra intressenter som vill ta hänsyn till hållbarhetsfrågor vid sina beslut.
Ett klimatbokslut är en metod för att mäta och redovisa klimatpåverkan från en organisation eller ett företag. Det handlar om att kartlägga och kvantifiera utsläpp av växthusgaser, både direkta och indirekta, som uppstår i verksamheten eller som kan kopplas till den. Genom att göra ett klimatbokslut kan företag och organisationer bättre förstå sin klimatpåverkan och identifiera områden där de kan minska utsläppen. Det kan också användas som ett sätt att öka transparensen och rapportera om sina klimatåtgärder till intressenter som kunder, investerare, anställda och samhället i stort. Det finns olika standarder och verktyg för att genomföra ett klimatbokslut, men det grundläggande syftet är att mäta, rapportera och minska klimatutsläpp.
Kvalitets och miljöledningssystem.
ISO 9001 är en standard för kvalitetsledningssystem, som definierar kraven på organisationer för att uppfylla kundens behov och förbättra kontinuerligt. ISO 9001 fokuserar på att identifiera och hantera kvalitetsrisker, att ha en klar kommunikation med kunder och intressenter samt en ständigt förbättrad process.
ISO 14001 är en standard för miljöledningssystem som hjälper organisationer att identifiera och hantera miljörisker, reducera miljöpåverkan samt efterleva tillämpliga lagar och förordningar. En implementerad miljöledningssystem, enligt ISO 14001, hjälper till att minska avfall, förbrukning av naturresurser och bidrar till en mer hållbar värld.
Både ISO 9001 och ISO 14001 är internationella standarder som kan implementeras av organisationer av vilken storlek som helst, oavsett bransch eller verksamhetsområde.
ISO 14040/14044 är internationella standarder som ger riktlinjer för att genomföra livscykelanalyser (LCA) av produkter och tjänster. LCA är en teknik som används för att bedöma de miljömässiga påfrestningarna och potentiella effekterna som är förknippade med en produkt eller tjänst under hela dess livscykel, från råvaruutvinning till avfallshantering på slutet av livscykeln. ISO 14040 fastställer principer och ramverk för genomförande av LCA-studier, inklusive definieringen av mål och omfattning av bedömningen, inventeringsanalyser, effektbedömning och tolkning av resultat. ISO 14044 ger mer detaljerade krav för genomförandet av LCA-studier, inklusive utveckling av mål för datorkvalitet och tekniker för inventeringsanalyser, samt ytterligare riktlinjer för rapportering och kommunikation av resultatet. Dessa standarder är användbara för företag som är intresserade av att förstå miljöpåverkan av sina produkter och tjänster, och för beslutsfattare som vill främja hållbara produktions- och konsumtionsmönster.
ISO 14025 är en internationell standard som specifikt fokuserar på miljödeklarationer för produkter och tjänster, och den är en del av ISO 14000-serien av standarder för miljöledningssystem. Standarden fastställer principer och riktlinjer för utveckling och användning av miljödeklarationer, som är dokument som ger kvantitativ information om en produkts eller tjänsts miljöpåverkan över hela dess livscykel. ISO 14025 syftar till att skapa enhetliga och tillförlitliga metoder för att kommunicera och jämföra miljöprestanda hos olika produkter och tjänster. Den ger vägledning om hur man definierar systemgränser för miljödeklarationer, identifierar relevanta miljöaspekter, samlar in och verifierar data, och rapporterar resultat på ett tydligt och transparent sätt. En viktig aspekt i ISO 14025 är att standarden främjar användningen av produktkategori-regler (PCR), som är specifika riktlinjer för att genomföra miljödeklarationer för en viss produktkategori. PCR hjälper till att standardisera och harmonisera metoder för att beräkna och rapportera miljöprestanda inom samma bransch eller produktområde. Genom att följa ISO 14025 kan organisationer skapa trovärdiga och jämförbara miljödeklarationer som underlättar för beslutsfattare, konsumenter och andra intressenter att göra informerade val och bidra till en hållbar utveckling.
ISO 21930 är en internationell standard som fastställer allmänna regler och principer för miljöbedömning av byggprodukter och byggnadssystem. Syftet med standarden är att ge vägledning för att bedöma miljöpåverkan av byggprodukter och material under hela livscykeln, från råvaror till slutanvändning och avfallshantering. ISO 21930 innehåller en lista över relevanta miljöaspekter för byggprodukter, såsom energiförbrukning, växthusgasutsläpp, förorening av mark och vatten, och resursförbrukning. Det är viktigt att notera att standarden inte är en certifiering, utan snarare en vägledning för att bedöma miljöpåverkan av byggprodukter och hjälpa till att ta beslut för att förbättra deras miljöprestanda.
EN 15804+A2 är en europeisk standard för hållbarhetsbedömning av bygg- och anläggningsprodukter. Den fastställer krav och riktlinjer för att tillhandahålla jämförbar information om produkternas påverkan på miljön och ge vägledning för att bedöma produktens hållbarhetsprestanda. Denna standard inkluderar hela livscykeln för en produkt från råmaterialhantering, tillverkning, distribution, användning, återvinning och slutligt avfall. Informationen som samlas in kan användas för att göra bättre val och minimera produkternas miljöpåverkan. Standarden använder sig av livscykelanalys (LCA) som är en metod för att utvärdera miljöpåverkan, inklusive växthusgasutsläpp, för en produkt eller tjänst.
Växthusgaser är de gaser i jordens atmosfär som bidrar till växthuseffekten. De gaser som bidrar mest är vattenånga, koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O, även kallad lustgas) och så kallade fluorerade gaser (F-gaser).
Vattenångan är den allra viktigaste växthusgasen och står för åtminstone tre fjärdedelar av den naturliga växthuseffekten. Det är svårt för människan att påverka luftens innehåll av vattenånga då det mest beror på medeltemperaturen. Ju högre temperatur, desto mer vattenånga kan finnas i atmosfären och desto mer vatten avdunstar från jordytan.
Det människan däremot kan påverka är utsläpp av de övriga växthusgaserna genom förbränning av fossila bränslen, jordbruk, skogsavverkning och andra mänskliga aktiviteter som påverkar koncentrationen av växthusgaser i atmosfären. Genom att minska utsläppen av växthusgaser och därigenom minska globala medeltemperaturen kan människan trots allt indirekt även påverka mängden vattenånga i atmosfären.
En koldioxidekvivalent är ett mått som används för att jämföra hur mycket olika växthusgaser bidrar till växthuseffekten. Det vanligaste sättet att beräkna koldioxidekvivalenter är att omvandla utsläpp av andra växthusgaser, som metan och lustgas, till deras motsvarande utsläpp av koldioxid.
På så sätt kan man ange utsläppen av olika växthusgaser i en enhet – koldioxidekvivalenter – och se vilken som har störst påverkan på klimatet. Att använda koldioxidekvivalenter ger också möjlighet att bedöma den totala påverkan av flera olika utsläppskällor på klimatförändringar, snarare än endast isolerade utsläpp.
Jordens atmosfär består av många olika gaser, varav vissa är så kallade växthusgaser. Växthusgaserna kan absorbera och återge en del av värmestrålningen som är på väg att lämna jorden. Det gör att en stor del av värmestrålningen stannar kvar längre i atmosfären än den skulle göra utan dessa gaser. Det kan enkelt jämföras med att glaset i ett växthus ökar temperaturen inne i växthuset och skyddar växterna från kylan utanför. Därför kallas det här fenomenet för växthuseffekten.
Den naturliga växthuseffekten är nödvändig för allt liv på jorden eftersom det utan den skulle vara ungefär 30 grader kallare på jorden än vad det är idag, vilket är fallet på vissa andra planeter i vårt solsystem.
Det man i dagligt tal menar med växthuseffekten är den förstärkta växthuseffekten som uppstått på grund av ökade koncentrationer av växthusgaser i atmosfären. Eftersom mer värmestrålning hålls kvar med en högre koncentration av växthusgaser ökar den globala medeltemperaturen. Detta kallas för global uppvärmning. Anledningarna till att mängden växthusgaser ökar är många men den största är förbränningen av fossila bränslen. Även skogsavverkning och jordbruk orsakar stora utsläpp av växthusgaser.
Hållbarhet är ett begrepp som kan tolkas på många olika sätt. Här pratar vi dock om en hållbar utveckling, som syftar till ett gott liv där vår existens och förverkligande i samhället håller sig inom ekosystemens gränser. Den antagligen mest använda definitionen av hållbar utveckling formulerades 1987 av Brundtlandkommissionen och lyder:
”En hållbar utveckling är en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”
Även om definitionen har några år på nacken har den haft en stor påverkan på det globala hållbarhetsarbetet och är även en övergripande målsättning för svensk politik. Vidare brukar begreppet utgå från att ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet måste samspela för att upprätthålla en hållbar utveckling. Detta brukar även illustreras som tre pelare som tillsammans upprätthåller en byggnad. Ett annat synsätt är att den ekonomiska utvecklingen måste rymmas inom den sociala utvecklingens begränsningar som i sin tur inte får överskrida ekosystemens begränsningar. Först när dessa begränsningar respekteras kan samhällets utveckling anses vara hållbar. Ytterligare en variant är att hållbar utveckling visas som ett venndiagram där de tre dimensionerna ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samspelar för en hållbar utveckling.
Oavsett hur man väljer att se på de tre dimensionerna har hållbar utveckling genom åren fått ett allt större fokus i den globala politiken och i hur företag och organisationer arbetar över hela världen. Det första samlade försöket till en global plan för hållbar utveckling antogs av FN:s medlemsländer år 2000 i form av de så kallade Milleniemålen. Dessa åtta mål skulle uppnås 2015 och syftade främst till förbättringar i utvecklingsländer, som exempelvis att halvera fattigdom och att ge alla barn tillgång till skola. Milleniemålen var dock inte tänkta som slutmål utan genomarbetades till att slutligen resultera i de Globala målen (Sustainable Development Goals) och Agenda 2030 som antogs 2015 av FN:s medlemsländer.
En stor del av hållbarhetsarbetet som genomförs världen över riktar sig naturligtvis mot klimatförändringarna som är en av mänsklighetens största utmaningar någonsin.. Men vad menas egentligen när vi pratar om klimatförändringar? Till att börja med så skiljer man på väder och klimat. Vädret varierar dagligen i att det ibland är regnigt och ibland soligt. Vädret varierar även årsvis, till exempel genom att vissa somrar är varmare än andra. Med begreppet klimat beskriver man däremot genomsnittliga förhållanden för vind, nederbörd och inte minst temperatur över flera år eller till och med sekel.
Planetens klimat har alltid varierat och förändringar av jordens genomsnittliga temperatur har gjort att livet på jorden har behövt anpassa sig.. Dock har klimatet sedan den industriella revolutionen förändrats mycket snabbare än vanligt, vilket gör det svårt för planetens ekosystem att anpassa sig i takt med klimatförändringarna. Det innebär bland annat en risk för att både djur och växtarter dör ut, vilket leder till mindre produktiva och tåliga ekosystem. Att klimatförändringen är mer extrem än vanligt har kunnat visas genom att rekonstruera temperaturen över de senaste 2000 åren med hjälp av bland annat iskärnor och sedimentprov 2. Grafen nedan visar resultatet av denna rekonstruering.
På grund av klimatförändringarna skapades redan 1988 ett nytt organ inom FN som fick uppgiften att sammanfatta och bedöma vetenskapen kring global uppvärmning. Organet fick namnet ”Intergovernmental Panel on Climate Change” eller IPCC och har sedan dess publicerat flertalet rapporter kring klimatförändringarna, dess effekter, vilka risker de kommer med, hur vi ska anpassa oss och framför allt hur vi ska begränsa den globala uppvärmningen.
En sammanfattning av IPCC:s senaste rapport kan du läsa på engelska här: IPCC Climate Change 2023 Synthesis Report – Summary for Policymakers. Den fullständiga rapporten med all vetenskaplig bakgrund är skriven av hundratals forskare och är 2 409 sidor lång3. Rapporten går helt enkelt igenom vad vi idag vet om klimatförändringarna, hur världen kan komma att påverkas och vad vi måste göra för att begränsa effekterna. För att den här guiden inte ska bli alltför lång går vi inte in på några detaljer. Vi uppmanar dock till att läsa IPCC:s sammanfattning för att få en bättre bild av klimatförändringarna och vad de innebär.
Bending the climate
change curve since 2017
